Jag vet inte varför jag fortfarande vaken, jag har kanske inte låtit min kropp anpassa sig från London tid ännu. Hursomhelst är min oförmåga att sova kronisk tillsvidare. Samma tankar håller mig vaken - jag funderar på tidigare relationer, en i synnerhet som slutade nyligen och abrupt. Jag trodde att enda lärdomen skulle ha varit att aldrig lita på ett distans förhållande igen (om det inte fungerar med sin bästa vän, vem skulle det funka med?). I efterhand ser jag att det fanns många lärdomar jag lät gå obemärkt förbi och jag måste börja lyfta pressen som jag slänger på mig själv i mina förhållanden. Ingen ger mig hälften av den uppmärksamhet som jag ger dem. Tills jag har en ring på fingret kommer jag inte låtsas dejta en kung. Jag är trött på att vara upprörd pga pojkar, fast i ärlighetens namn tror jag mitt sätt att tänka har varit problemet. Jag tror alltför många människor förändras för mycket när de är i ett förhållande. Jag sluta göra saker jag gillade. Jag sluta nästan vara mig själv - jag levde för hans drömmar. Jag är också skyldig för att ha litat helt och blivit för blåögd och blind. Jag önskar ibland att världen inte skulle ha testat mina egenskaper på det sätt som den senaste tidens händelser gjort, men kanske det är en lektion bäst lärd när man är ung. Kanske det hör till? Ett nytt år kunde inte komma vid ett bättre tillfälle och jag är glad över att få starta mitt liv där jag lever helt för min egen lycka. Jag byter kärlekens mening i mitt eget bemärkelse. Jag är tacksam för äntligen lära min lektion.
